Skogen
Om ingen hade berättat om storken och blommorna och bina hade jag trott att vi människor kom till i skogen.
Att vi då och då stack upp som små knoppar ur mossan och växte vidare med stöd av de stora stammarna tills vi kunde stå på våra egna ben och bli kallskänkor, ministrar, piloter och brevbärare.
Nu vet jag bättre, men dras ändå till skogen. Trivs med att trassla runt bland rotvältorna där trollen bor; gillar att hitta nya stigar som vildsvinen trampat upp; fascineras av sumphålen som håller sig med vatten oavsett hur länge sedan det var som det regnade; älskar att kunna gå en timma eller två utan att riskera mänskliga möten.
Skogen famnar mig som jag är. Det är så det känns. Den bryr sig inte om hur jag är klädd, den störs inte av mitt tillfälliga sinnelag, den låter sig inte påverkas av en liten lufsande människas humör. Den bara är där med sitt vänliga trädsus, sin mjuka mossa, sina kärr och berg och sitt skogliga, dunkla ljus.
Är det därtill höst och man har en korg i handen uti vilken man lägga kantarell, taggsvamp, karl-johan och blodriska intill rynkad tofsskivling och stolt fjällskivling blir en promenad i en Roslagsskog en obräckbar lisa.
