Silobyggnaderna
Silorna i hamnen i Norrtälje älskar man. Eller älskar inte. Få lämnas i alla fall oberörda - de väcker kort sagt känslor.
Vårt sätt att se på dem påminner lite om den där leken man brukar leka med prästkragar. Det där att rycka blad och varannan gång, för varje blad man rycker, säga ”älskar”, varannan gång ”älskar inte”. Som om de är något vi älskar.
Och det är det ju.
På olika sätt kanske. Och ärligt talat – det spelar inte så stor roll vad man tycker om dem. Kvar står de, lik förbannat. De är överlevare. Man kan tala om stadskärnan, värna om gamla hus och protestera mot nya. Debatterna är heta.
Men silorna står kvar. Alltid. De är fundamentet Norrtälje vilar på. Med väggar att luta sig mot när det blåser.
Som två gigantiska fallossymboler. Som de två tornen som aldrig fick vara med i Sagan om Ringen-trilogin. Som var för fula för det. Eller för snygga för det. Döm själva.
Samtidigt är de förstås bra för lokalsinnet. Var du än står i staden är det bara att titta upp så syns de. Nästan så är det. För båtfolket dyker de upp strax efter Gräddö och visar vägen i det krondike som många kallar Norrtäljeviken. De är de två hamnvakterna, om man vill romantisera dem. Två betongklunsar om man vill kritisera dem.
Men en sak är i vilket fall säker. Och det är väl ett så gott skäl att älska dem som något annat.
De står ju där. Alltid.
View Silobyggnaderna in a larger map
