Penningby slott
Här skenar gärna fantasin. Slottet lockar fram sagor, spöken och alldeles sanna historier. Penningby slott gör mig inte besviken.
Många slott gör mig annars det. De ser, liksom kungliga slottet i Stockholm, ut som stora fyrkantiga klossar helt utan tinnar och torn. Nu är slottet i Penningby, söder om Norrtälje, verkligen ingen Disney-variant det heller – istället ser det mer ut som något av en medeltida borg med två trubbiga torn och tjocka stenmurar.
Här skulle man kunna inbilla sig att Gustav Vasa varit. Vilket han också har, på en kusins bröllop. Under medeltiden höll rikets stora män och kvinnor till i borgen, släkten Bonde och släkten Tre Rosor har varit ägare.
De äldsta delarna av slottet, längst ner i nedersta källarvåningen, är från 1400-talet. Murarna ät tjocka, fängelsehålan och spåren av försvarsanläggningen spännande. I källaren hittar man också den stora brunn som en gång i tiden byggdes över med ett trägolv, blev vedbod och glömdes bort. Men en dag ramlade en vedkarl rakt genom golvet och en piga sprang upp och ropade på hjälp: ”Andersson håller på att drunkna i vedboden”. I en annan del av slottet gömmer sig Vita frun. Och om henne berättas det skrönor.
Jag vet att en del Bergshamrabor förr om åren brukade åka moped i allén mot Länna och precis vid slottet fick alltid någon motorstopp. Förklaringen var spöket. Och jag har hört en vuxen dam, som bott på slottet, lugnt berätta hur hon lekte med ett spöke när hon var barn.
Men vill man se ståt och glamour, då riskerar man däremot bli besviken.
View Penningby slott in a larger map
