Långfärdsskridskor
Att åka långfärdsskridskor är en unik känsla av frihet. Som att färdas i en raket med en spegelblank is som rusar förbi i medvinden.
Någon sa att den norra skärgården inte är lika speciell som den södra. Att det – i en negativ mening – är för mycket sallad på skären utanför Herräng, innanför Grisslehamn, väster om Singö eller norr om Svartklubben. Att det inte går att ta sig fram där eftersom allt bara är som en bulgursallad av al, ask och havtorn.
Minns jag att puckot sa.
Men han är inte värd att nämna namnet på i denna text. Bara en köttmarodör som petar bort rödbetorna ur pytt i pannan. I mina ögon.
Jag är en skärgårdspundare, en ejderknarkare, en havsörnsheroinist. Jag kan helt enkelt inte få nog av skiten. Men det var först när jag fick låna farsans gamla långfärdsskridskor som övärlden – som är en sallad – öppnade sig på allvar.
Öarna fick en annan karaktär, ett helt innandöme öppnade sig på dem. De avlövade träden stod som avklädda ordningsvakter och mellan batongerna framträdde klippor och ängsmarker som sommartid ligger dolda bakom hägg och rönn. De gömda sommarhusen. De upplagda båtarna. Djurstigarna.
Med långfärdsskridskorna på fötterna öppnades denna unika värld för mig. Den blev min att utforska – även på vintern. Jag åkte varv på varv runt Askholmen. Och jag är oändligt tacksam för detta.
Det är roligt också, att åka långfärdsskridskor. Det är en unik känsla av frihet. Hur det är att åka hem, i motvind, kan jag inte sätta ord på.
Något barn kanske läser.
