Kurvan vid Uddeboö
Hur lång kan en kurva egentligen vara? Svaret finns på landsvägen mellan Norrtälje och Roslagsbro.
Där, vid Gillfjärdens norra strand och nära Uddeboö, där påbörjas, eller avslutas, den oändliga kurvan. Det låter som ett mästerverk, som någon teori av Einstein. Som det krökta rummet, ungefär.
Och krökt, det är den, kurvan vid Uddeboö. Som alla kurvor är krökta, förstås.
När du cyklar där för första gången märks det inte så tydligt de första hundra meterna. Du kanske slappnar av, tänker inte så mycket på det. Trampar vidare och lyssnar till fåglarna. När nästa hundratal meter är avverkade så väcks man tveklöst av tanken att ”borde inte den här kurvan vara klar vid det här laget”. Men du känner dig förmodligen fortfarande avslappnad. Inget huvudbry än så länge. Fåglarna kvittrar vackert vidare.
Efter ytterligare hundra meter tilltar stressen. Funderingarna likaså. Fåglarna hörd du knappt längre när du på cykeln utbrister ”nä, nu får det i helvete vara nog, nu måste kurvjäveln snart vara slut”.
Men det är den inte. Den fortsätter länge än. Och precis när kurvan rätas ut kommer du till insikt.
Kurvan är hur lång som helst. Den går nästan hela vägen runt.
Så lång – och så nära hela vägen runt – att man förmodligen skulle kunna köra in i sitt eget baklyse.
Om man bara cyklade fort nog, det vill säga.
View Kurvan vid Uddeboö in a larger map
