Buss 676
Litet oväntat har buss 676 lyst upp en länge mörk och dyster plats i mitt hjärta. De flesta pendlare vet inte hur bra de har det.
Som trägen dagspendlare mellan Stockholm och Norrtälje och tvärtom känns den buckliga siluetten som en trygg pusselbit i vardagen. I det skenbart ordnade kaoset av oskrivna artiklar, blöjor som tagit slut och samtal som inte går att ringa på en urladdad mobiltelefon är 676:an en viktig del av vardagen som löser det större livspusslet. I stället för att vräka bitarna i köksgolvet.
Fast de flesta av stamgästerna på 676:an vet inte hur bra de har det. De kan se litet glåmiga ut på busshållsplatsen. Längtar kanske efter ett jobb på andra sidan gatan i stället för i andra ändan av länet. Det vet inte att det kunde vara värre - mycket värre.
Som att ha pendlat med SJ mellan Uppsala och Gävle. Och fastnat i ett ensligt skogsparti i ett strömlöst tåg när temperaturen fallit till sibiriska nivåer.
Eller tvingats att hoppa av i Tierp och behövt utstå det totala nederlaget att tigga en kopp kaffe på konkurrentredaktionen.
Eller, som under en tur mellan Gävle och Stockholm, ha fått lära sig att ett tåg på en så gott som rak nord-sydlig linje kan ledas om via Avesta. I Dalarna.
Allt till det facila priset av 35 000 kronor för ett årskort.
Livspusslet var det bara att glömma.
Så har vi 676:an. Som aldrig kommer att föräras en reklamfilm om den inre resan. Men som bara kostar 690 kronor i månaden. Den har blivit en trogen kamrat, välkomnande upplyst när den närmar sig busshållsplatsen en vintermorgon, som på sin höjd är några bagatellartade minuter försenad och som aldrig skulle komma på tanken att göra en avstickare till Avesta.
676:an lyser upp en dyster plats i fler pendlarhjärtan än mitt.
Mats Hedström
