Bergknallarna
Inte vet jag om de kallas bergknallar här i Roslagen, för jag är inte det minsta infödd, men jag tycker verkligen om dem.
I mitt yngre liv på sjön lockade de små öarna med klippor och skogsbryn.
Där steg vi iland, efter att ha fått ankaret att fästa i dy eller släpat över undervattniska hällar för att i sista sekund skramla sig fast i nån skreva. När vi satt ett spring åt nåt håll kunde vi värma en burk kalops och till slut ge oss ut på upptäcktsfärd.
En ny värld väntade på att upptäckas där vi klättrade omkring, hoppade från klippa till klippa, hittade konstiga tallar, nån gammal stuga, en stig, resterna av en brygga eller en glänta med fint gräs.
De tråkiga holmarna gick inte att skutta runt på, där fanns fårstängsel, otäcka stickiga buskar och snår ner till vattnet där urtrist småsten tog vid. Dramatiska klippor var däremot helt ok. Och hittade man en labyrint var det bingo.
Men nu har jag upptäckt att här i Roslagen finns det en massa bergknallar och holmar på land också.
Mitt på nån platt och plöjd åker står det öar. Kompletta, med hällar och tallar och allt. Ibland ser de ut som stora valar som strandat. Vackert!
Att åka utmed Yxlan är rent hisnande med de enorma bergveck som flankerar vägen. Det står klart hur tillknycklad jordskorpan är just här i Roslagen, och det är fascinerande att tänka sig hur annorlunda det såg ut förr, då havet gick långt in i land och man lätt kunde segla till Länna kyrka, Finsta och Rimbo.
Men snart kanske vi är där igen, om nu inte EU:s klimatpaket tar skruv riktigt ordentligt...
Marie Westerlund
Christine Olsson
