...med tänkkulemotor rita ett svart streck genom silverblänket.

Dunket studsar mellan kobbar och skär ända in i badviken vid gamla ångbåtsbryggan. Kursen är stadig mot nätbojarna en bit upp mot Linanäs på öns sydvästkust. Än lever drömmen om nystekt abborre med gräddsås till lunch.

Ljusterö är Stockholms skärgårds längsta ö. Tre mil från norr till söder. En timmes bilresa från Stockholm genom Åkersberga. Vintertid bor här några tusen personer. Men under sommaren kommer över 30 000 sommargäster till ön.

Men ändå finns det gott om utrymme för dagsbesökare. De som inte kommer med egen båt eller Waxholmsbåt, kommer med bil eller buss via färja från Östanå på fastlandet till Småskärsudden på Ljusterö.

De gamla ortsnamnen, Kårnäs, Sillviken, Kårboda, Lillström, Svedlandet och Grundvik har sitt ursprung i gamla gårdar eller byar.

Ända sedan forntiden har det bott folk på ön. Järnåldersgravar och fornfynd finns bevarade. Sedan 1300-talet finns ön beskriven i skrift. Namnet Ljusterö kan ha hämtats från öns två spetsiga uddar i söder, som liknar ett fiskljuster. Sant eller inte, fiske, jordbruk och skog var länge invånarnas viktigaste inkomstkälla.

Mitt på ön tronar Marums vita herrgård från 1740-talet. Här låg också skärgårdens största tegelbruk fram till 1860. Sommarfolket och den fasta befolkningen räcker för att drivsa ett 80-tal företag på ön. Krogar och butiker finns till exempel i Linanäs och vid Ljusterö torg.

Kyrka, egen vårdcentral och skola finns på norra delen av ön i Mellansjö. Äldreboende, eget brandförsvar och bibliotek visar på en levande ö året om. Mitt på ön finns 18-håls golfbana och i närheten av Siaröfortet, som skulle skydda Furusundsleden under andra världskriget, finns ett vandrarhem.

Men det är badvikarna, natureseservaten, svampskogen och klipphällarna som lockar mest. Åkes tändkula tystnar, stressen är långt borta, solen värmer, vattnet är varmt och visst blev det nyfångad abborre till lunch.