Då kan det få komma lite grand. Lite lagom, någon decimeter som kan få växa till sig en aning fram mot jul och bädda in allt det trista vintergrå i virvlande vitt. Sen kan snön ligga där, fast som ett nylagt golv med uppåkta skidspår och snyggt skottade gångar. Inga nya snöoväder får snöa igen och förstöra allt som arbetats fram, inga tödagar som halkar till det och inga stormvindar som blåser ihop ogenomträngliga vallar. Så ska vi inte ha det. Bara vitt och fint och lagom tjockt och några få minusgrader.

Då ska vi i byn spänna våra hästar för våra slädar och ta oss en tur.
Det är belöningen för att man står ut med vintern. Att glida fram på tysta medar medan hästhovarna dunkar mjukt som i mossa mot den vita marken.
Fort och lätt går det, nästan som att flyga. Hästarna tycker det är lika roligt som vi. Och efteråt får man kaffe eller choklad och en brasa, kanske lite varm glögg. Det skulle inte alls smaka på samma sätt om det var sol och sommar.
Jag ångrar mig.
Jag vill ha snö, vinter och snö, gärna från nu och fram till mars. Men i lagom mängd.